Vardagstrivsel.

Jo jag tänkte på det igår morse när jag åkte bussen hemmåt efter nattens jobb.
i Uppsala, precis som i Stockholm, så är man rätt annonym. människor skyndar åt olika håll. men det är sällan eller aldrig de tittar på sina medmänniskor och faktiskt SER dem...? visst. de registrerar att de måste ta ett steg åt sidan för att komma runt någon som går långsammare... men de Tittar inte på den personen... man kan vara helt annonym i en stor stad.
Jag har länge varigt annonym i en storstad. i början kände jag mig obekväm med det, skärgårdsbo som jag är... men på senare år så har det blivigt en vana. man flyter med strömmen och lär sig att undvika att lägga märke till människorna runt omkring.
Jag har inte tänkt på det ens!?

Men så i morse så hände det något.
När jag klev av i Rimbo och skulle vänta in min buss till Rånäs så gick jag en kort sväng och landade på ett bageri/kaffé i centrumet. (de bakar allt ifrån grunden föresten!)  Klev in och beställde en macka och en kopp Te... varpå expediten kom ut med detta till mitt bord och pratade några ord med mig. inte så att det var något långt samtal.. oh nej.. bara några meningar.. men hon såg på mig när hon pratade. verkligen såg.

Jag är inte längre en Stockholmare i mängden.

Jag är inte längre annonym.

och fy fan vad skönt det känns!

Det är en dunderbar kännsla att flytta tillbaka till ett sammhälle där man vinkar åt sina grannar. byter några ord när man träffas. ger en hjälpande hand och bara allmänt bryr sig om sina medmänniskor.

Jag Trivs Hemma!